Vårkänslor
Samtidigt vilar något lätt ångestladdat över vårens löftesrika annalkande... En känsla av att yrvaket titta ut på Livet, som plötsligt hurtfriskt ropar på uppmärksamhet och deltagande. Livet som redan pågår så självklart för ”alla andra”… Med tjusiga solglasögon och brunbrända armar (redan…?!) flaneras det på gator och torg…och mekas det med bilar och påtas det i trädgårdar... Alla verkar veta hur de ska ta tillvara denna underbara tid på bästa sätt!
Eller är ”alla andra” precis lika desperat rädda som jag är för att ”missa” något ”viktigt”? Inte hinna med livets tåg…?
Kanske är det rentav meningen att vi i varje brytningstid ska känna viss smärta och sorg? Att vi ska känna att vi Lever, när vi möter något nytt – men samtidigt tar farväl av något annat…
Som Karin Boye så vackert och träffsäkert beskriver känslan:
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Glad Påsk!
