Ja, det var väl en ödmjuk rubriksättning på detta inlägg…;-)

Fast jag tänkte faktiskt vara lite djupare än så, rentav filosofisk… För jag tänkte likna ”en bra blogg” vid ”livet som sådant” – och koppla det till perfektionism kontra äkthet…

Jag upplever nämligen mitt nystartade bloggande litegrann som att leva ”så bra det går”. Och vad är det?!

Å ena sidan ska det ”se snyggt ut”, både inför andra och – inte minst! – inför mig själv; ”Jag har ett ordnat liv, med kontroll över väluppfostrade barn, en hyfsad ekonomi, ett spännande jobb, ett välstädat hem (åtminstone en gång i veckan…) och en vältränad och ”välputsad” kropp”...

Det här är naturligtvis inga ideal som en medveten och livsnjutande person som jag följer medvetet! Eller?! Någonstans känns det ju ändå obehagligt om livet vacklar på något av dessa områden…hmm…

Å andra sidan försöker jag ihärdigt leva i nuet, vara ”sann mot mig själv” och mina verkliga ideal och – förstås! – fullkomligt strunta i omgivningens uppfattningar om vad som är rätt eller fel – eller fint nog… Eller?!

Kanske är jag med andra ord inte alls så frigjord och okonventionell som jag tror! Och beror det i så fall på att jag verkligen inte är det (och då är det ju helt okej, för då är ju min ”perfektionism-strävan” ändå äkta…), eller beror det på att jag ständigt ”luras” att tro att det jag gör och det jag tror mig vilja göra bara är en nödvändig konsekvens av den bergfasta övertygelse som ”ett perfektionistiskt samhällsideal” utgör?! Eller kanske jag helt enkelt inte kan skilja dessa båda ”roller” åt, det filter som finns mellan ”mig” och ”världen”… Jag kanske visst lever ”rätt” (i bemärkelsen äkta…), det är bara det att jag ännu nte vet vad det är att vara verkligt ”sann mot mig själv”…

För jag är så mycket! Jag älskar att filosofera och att teoretisera! Jag älskar att utforska det okända och att ”grotta ner mig” i udda, mystiska fenomen… Och jag älskar att dansa och dricka champagne och att bläddra i lättsamma, glassiga tidskrifter…och jag vill verkligen ha en grön Porsche! Allt det här är jag!

Samma sak är det med bloggen…

Min ambition var – förstås omedvetet! – att göra en så ”perfekt” blogg som möjligt. Jag skulle ofta och regelbundet skriva väl uttänkta och alltid lika väl formulerade inlägg om ”livets stora frågor” – och med alltid lika tjusiga bilder till!

Men så upptäckte jag att jag ena dagen var ”djup och filosofisk”, medan jag nästa var ytlig och bara ville dela med mig av ”en bra låt jag nyss hörde på radion”… Det blev lite skevt! Då satte skrivkrampen in och jag började undra – kan man inte blogga om man inte gör det ”perfekt” hela tiden?! Måste varje inlägg vara väl genomtänkt och väl formulerat och varje bild ett fotografiskt mästerverk? Eller…? Är det kanske inte rentav bättre att – precis som med livet - låta även bloggen spegla den ofullkomliga person jag är? Ibland låååånga fliosofiska inlägg (som det här…) och ibland små glada, ”banala” och ”amatörmässiga” tillrop…

Jag tror hur som helst att jag går på det spåret… Det är nog det enda som fungerar för mig… Blev dessutom styrkt i min övertygelse efter den fantastiskt smickrande bloggawarden jag fick häromdagen.

Tack Fatou (tonårsmorsa) för att du uppskattar min blogg!