Visst känns det ibland som om man är ett enda stort serviceföretag och taxibolag…. Tjatas det inte om mat, så ska det skjutsas – hit och dit… Håhåjaja…

En typisk morgon, till exempel…

Tonårsdottern ställer alarmet på mobilen flera timmar innan det är dags att gå upp. Sedan ringer den… Och ringer den… Och ringer den… tills dottern till slut förtvivlat (fast ändå segervisst…) gastar:

 - Snälla mamma, kan du skjutsa mig, annars missar jag matten! (Nej, det ska inte vara ett frågetecken här…)

Och vad gör snälla mamma då? Skjutsar förstås! För man vill ju att dottern ska sköta skolan och iiinte komma försent…

Och sedan är det ju så också (och det är nu jag kommer in på skjutsandets förtjänster…) att finns det något bättre tillfälle att få lite närkontakt med sin tonåring än att trängas i en bil, som ingen kan rymma ifrån?! Här kan ingen stänga dörren mitt i ansiktet eller kasta i sig maten på tre sekunder – för att sedan rusa in på rummet igen. Och här kan ingen bara ”gå ut” utan någon närmare förklaring eller världsfrånvänt gömma sig bakom en datorskärm...

Nej, i bilen får man plötsligt och oväntat små fragment från dotterns liv och tankar serverade! Nu får man äntligen veta vad som händer i skolan och hur hon tänker och känner om ditten och datten… Nu plötsligt – i alla fall ibland! – kan man få till någonting som åtminstone liknar en dialog, ett samtal! Det är underbart!

Så jag äter snällt de små smulorna och fortsätter nog skjutsa ett tag till…



Jag och min...trots allt;-)...älskade tonårsdotter.