Visst är det ett härligt citat, faktiskt skapat av min egen kloka pappa. Ett tänkvärt förhållningssätt, när problem känns oöverstigliga eller...”omöjliga”!

Önskar bara att man påminde sig själv om detta lite oftare, i stället för att så lätt fastna i gamla mönster och rundgångar. Att liksom bara ta tag i och lyfta sig lite mer – mest hela tiden. Inte bara som ett plötsligt infall efter ännu en självjhjälpbok, utan i vardagen...var dag.

Ja, dessa ord, i kombination med ett plötsligt dödsfall förra veckan (nära mig, men ingen jag kände), har fått mig att – återigen – tänka till om hur viktigt det är att leva livet på ”rätt sätt”. Inte som ännu en prestation ovanpå alla andra. Det är inte så jag menar. Snarare mer nära och äkta, avskalat från alla fasader, rädslor och begränsningar som jag tror att många, precis som jag, är experter på att sätta upp för oss själva. Först då blir det möjligt att resa sig upp och nå himlen. Det vet jag. För jag lyckas ibland. Då ser jag förbi alla snår och otillgänglig terräng. Jag gör stora lyft lite här och där, men lyckas aldrig få till det i det ”lilla” livet...var dag.

För hur svårt kan det vara egentligen?! Det omöjliga tar ju bara lite längre tid...