Ja, den konsten håller jag för fullt på att lära mig. Med blandat resultat...
Egentligen borde det ju inte vara så svårt. Jag menar, med facit i hand har ju det mesta löst sig på ena eller andra sättet när det kört ihop sig på livets väg.
Ändå är det så lätt att måla upp katastrofscenarior framåt. Varför är det så?
De dagar jag lyckas välja tilliten och faktiskt inte ens bryr mig om att jag tappat kontrollen, så känns svårigheterna som spännande utmaningar och ovissheten full av pirrande förväntan. Då är det också lättare att kavla upp ärmarna och tänka stort och göra större.
Så vill jag att livet ska kännas jämt!