Konsten att välja tillit framför kontroll
Egentligen borde det ju inte vara så svårt. Jag menar, med facit i hand har ju det mesta löst sig på ena eller andra sättet när det kört ihop sig på livets väg.
Ändå är det så lätt att måla upp katastrofscenarior framåt. Varför är det så?
De dagar jag lyckas välja tilliten och faktiskt inte ens bryr mig om att jag tappat kontrollen, så känns svårigheterna som spännande utmaningar och ovissheten full av pirrande förväntan. Då är det också lättare att kavla upp ärmarna och tänka stort och göra större.
Så vill jag att livet ska kännas jämt!
Det omöjliga tar bara lite längre tid
Önskar bara att man påminde sig själv om detta lite oftare, i stället för att så lätt fastna i gamla mönster och rundgångar. Att liksom bara ta tag i och lyfta sig lite mer – mest hela tiden. Inte bara som ett plötsligt infall efter ännu en självjhjälpbok, utan i vardagen...var dag.
Ja, dessa ord, i kombination med ett plötsligt dödsfall förra veckan (nära mig, men ingen jag kände), har fått mig att – återigen – tänka till om hur viktigt det är att leva livet på ”rätt sätt”. Inte som ännu en prestation ovanpå alla andra. Det är inte så jag menar. Snarare mer nära och äkta, avskalat från alla fasader, rädslor och begränsningar som jag tror att många, precis som jag, är experter på att sätta upp för oss själva. Först då blir det möjligt att resa sig upp och nå himlen. Det vet jag. För jag lyckas ibland. Då ser jag förbi alla snår och otillgänglig terräng. Jag gör stora lyft lite här och där, men lyckas aldrig få till det i det ”lilla” livet...var dag.
För hur svårt kan det vara egentligen?! Det omöjliga tar ju bara lite längre tid...
Konsten att balansera
När ska man kämpa och när ska man släppa taget för att må bra? När ska man njuta av det man har planterat och när ska man kavla upp ärmarna och ta nästa spadtag?
Funderade på det när jag satt i min solstol i går och gjorde just ingenting mer än bara vilade i den ljumma, ljuva sommarkvällen. Just det kändes väldigt rätt där och då och för ovanlighetens skull poppade inga måsten upp i huvudet som ”borde” ha tagit min tid i anspråk istället.
Nej, det handlar mer om vad som är rätt i det stora perspektivet. Att ta tag i saker skänker ju som bekant tillfredsställelse när projektet väl är genomfört och det för också livet framåt– samtidigt som både tid och utrymme krävs för att ”få plats” med upplevelsen och förmågan att njuta av det genomförda.
Såå... likt Bodil Malmstens hyllande av ställtiden borde kanske också en obligatorisk njutningstid införas efter varje ”väl genomfört arbete”?
Fast då infinner sig förstås följdfrågorna; Vad räknas som ”väl genomfört arbete” och hur ofta och länge får njutningstiden vara? För att inte livsfarten ska avstanna, menar jag...
Med andra ord – hur mycket ska man låta den så välgörande drivkraften, respektive det så välbehövliga uppstannandet styra ens liv?
Våren är här – på riktigt!
Tussilagon och vitsippor i all ära, men det är först när kamelerna släpps ut som det är verklig vår! ;-)
Trevlig helg på er alla!
Trygghet
Vad är trygghet...egentligen? Finns det över huvud taget, eller är det bara en konstruktion – precis som ”Gud”? En slags bedräglig förtröstan, eller – om man vänder på det – en slags bedräglig fälla, som hindrar oss att leva livet fullt ut? Och när blir ”tryggheten” på bekostnad av friheten, det vill säga när är trygghet rentav farligt...?!
Ja, det var tankar som snurrade i huvudet när jag strosade genom stan i dag...
Som egen företagare är ”otryggheten” ett faktum. Frågan är om det är frihet eller fängelse...
Och här tror jag att allt handlar om förhållningssätt. Har man is i magen och ser möjligheter även när det blåser stormvindar är det frihet, får man panik är det fängelse...
Eller som någon beskrev det så bra en gång; Vill du leva livet inlåst bakom skyddsmurar, på ständig vakt mot inbrottsförsök, eller vill du springa fritt - och visserligen skyddslöst - på ängen, men samtidigt kunna överblicka både ”monster” och livets härligheter? Allt finns ju där, oavsett om du ser det eller inte...
Så alltså... Allt handlar ”bara” om att tänka och känna rätt, oavsett vad som de facto händer!
Lättare sagt än gjort, förstås – men ack så sant!
Vill du se ditt liv så här?
Eller så här?
Valborg i Uppsala – äntligen!
Så blev det av till sist och det var lika kul som jag trodde! Sillunchen och champagnegaloppen och mösspåtagningen i Carolinabacken, alla glada människor och den härliga stämningen från morgon till kväll...
Bättre sent än aldrig, som man säger – vilket väl också kan sägas om det här blogginlägget... Tänker inte börja förklara mig (och komma med tusen ursäkter), utan bara glatt konstatera att ”Valborg i Uppsala” känns som en ypperlig inledning på min nygamla bloggkarriär.
Välkommen Våren och välkomna tillbaks, alla läsare! 
Alltid på väg...
Varför är det så förtvivlat svårt att bara vara?!
Jag har det bra. Jag tar dagen som den kommer. Jag gör vad jag vill. Och jag har just nu bara mig själv att tänka på...
Med andra ord - alla förutsättningar finns för både frid och harmoni! Ändå "flyger" jag bort i tanke och handling...bort från mig själv...hela tiden!
Är det för att tiden är begränsad och utmätt? Tiden som jag har till "förfogande" innan livet "slår till" igen... Men vad är det som ska "slå till" egentligen...?
Livet är ju här och nu hela tiden, oavsett om det är semester eller arbete, borta eller hemma osv...
Att själv skapa begrepp som avgränsar och delar upp tiden och livet leder ju oundvikligen bara till ständigt nya, upprepade begreppsmönster. Indelningar och avgränsningar i en accelererande neverending stressprocess... Så dumt!
Det vet jag ju...egentligen! Men hur tar man sig från prestera till existera?
Kanske jag har en del att lära av de kloka kossorna...
Eller varför inte bara återkalla den magiska "baravarakänslan" jag upplevde när jag och älsklingen njöt av utsikten en ljuvlig kväll i Skälderviken...mmm...
Foto: Peter Olofsson
Upplevelser
Vad är egentligen upplevelser värda om vi inte förmår förvalta och minnas dem med hela vårt väsen...?
En stilla undran från en som just nu upplever Sveriges fantastiska landskap genom ett tågfönster, på väg mot Skåne...
Torekov i solnedgången, från en tidigare Skåneresa
Minnen
Så skriver Marianne Hallberg i sin fantastiska bok Sagan om sanningen, en sammanhängande värld.
Men när jag försöker lyda uppmaningen så händer...ingenting! Har jag så dålig kontakt med mina känslor (för det är dessa som skapar minnen) att jag inte ens har några minnen?!
Nej det vägrar jag tro... Men ibland kan de sitta väldigt långt inne! Känslorna, menar jag. Och då tar det en lång stund att hitta minnena...
En bra övning, alltså - att hämta fram minnen och att också sedan fråga sig varför det är just dessa minnen som kommer upp och vad de vill säga dig...
Testa själv! Och dela gärna dina reflektioner!
Tänk också på att leva så att du samlar på dig goda minnen...
Ny hatt, nya tider! :-)
Back in business igen i alla fall! :-)
Efter månader av intensivt skrivarbete och nödvändigt fokus på annat håll, har min stackars blogg blivit oförtjänt eftersatt...:-( Förlåt!
Men nu är jag här och hoppas så förbli - med eller utan bilder för en tid...
Så många tankar, upplevelser och känslor har passerat sedan senast och sida vid sida med detta en ständig, stark längtan efter att få dela - och dela med mig...
Väljer dock att låta allt som varit passera och börja på ny kula igen. Att återberätta eller rekonstruera blir aldrig bra. Och bra är vad jag vill att min blogg ska vara! Bra på så sätt att den är genuin och äkta, både inför mitt eget sanna jag och inför dig som smickrande nog väljer att ta del av...och kanske påverkas av...mina grubblande...lättsamma...eftertänksamma...spontana...betraktelser och upplevelsr av stort och smått... Ja, själva Livet helt enkelt!
Med detta (ganska meningslösa...) inlägg väljer jag nu alltså att komma tillbaka. Ber dig därför att se det jag nyss skrivit främst som en nödvändig "uppvärmning" för mig inför kommande, mer genomarbetade och ingående resonemang om "viktiga" saker.
Jag borde åtminstone ha bjudit på en bedårande bild härifrån Grands terass i Saltis, jag vet, men...som sagt...:-(
Ha en lika ljuvlig kväll som jag tänker ha, så hörs vi snart! :-)
Hinna med att ta det lugnt!
Visst är det viktigt att stanna upp och leva i nuet, uppleva glädje och tacksamhet i det som är och det man har...
Det har man ju lärt sig vid det här laget, i enlighet med mindfulness och allt vad det heter…
Och det är ju en sak, att hinna med att ta det lugnt (och se allt detta) – men hur gör man för att hinna med…och ta det lugnt?!
Jag menar, när det är så mycket man vill här i livet – och allt man vill tar ju tid i anspråk! - då funkar det ju inte att bara softa…
Detta funderade jag på när jag vandrade i skogen i dag och plockade vitsippor…
Gymnasiepanik!
Tänk vad lätt det var förr, på min tid… Då fanns det bara en gymnasieskola att välja på... Lite tråkigt, kanske, men oj, vad skönt!
Och även om paniken inte syns utanpå (på dottern alltså, bara på mamma…), så har denna ”avgörande” stund föregåtts av veckors ångestfyllda ställningstaganden; Vilken inriktning ska jag gå? Var ligger skolan? Kommer jag att passa in?...
Försöker ändå…lönlönst…övertyga den stressade dottern om att detta ”livsavgörande” val faktiskt inte är särskilt livsavgörande, trots allt… Inte på sikt!
Men det är väl just denna insikt – om att ingenting är bestående, inte ens ett skolval! – som är en del av det sköna med att äntligen vara vuxen – och det jobbiga med att vara tonåring…
Hur övertygar man en 15-åring om att allting kommer att ordna sig till det bästa?!
Äntligen så vacker som hon förtjänar!
En alldeles vanlig dag…befinner jag mig…inte...i biltvätthallen… Men ibland händer det! Och då känner jag mig riktigt stolt över mig själv! 
För att inte tala om den stolthet jag kände när jag rusade fram i min glänsande röda pärla på motorvägarna idag… Tänk att hon var så här röd, under!
Och tänk också så skönt det är när man äntligen gör det där man så länge skjutit upp. Varför gör man inte det oftare?!
Bekräftelse!
Jag behöver inte längre göra saker för att få bekräftelse,
däremot mår jag väldigt bra av att få bekräftelse för det jag gör.
Citat av…mig själv! 
Valborg och tonåringar
Valborg! Och...
Valborg...
Tänk att det är Valborgsmässoafton i dag! Solen skiner så smått och feststämningen ligger i luften. Fast, ärligt talat, som tonårsförälder ger det plötsligt inte längre några positiva associationer…
Följande…mindre roliga…samtal utspelade sig här hemma vid middagsbordet igår:
Dottern (snart 16):
- Men mamma, ska inte du hitta på nå´t kul på Valborg?
Jag:
- Eeh, som vaddå…?! Jag har liksom fyra tonårsbarn att ansvara för… Fast lite festligt ska det allt bli ändå, att gå till brasan med killarna. Det är ju mysigt...
Sonen (snart 13):
- Va!? Vi tänker inte gå dit med dig, fattar du väl…
Jag:
- Nähe… Men vi ska väl ändå äta middag tillsammans, alla fem. Jag tänkte till och med göra min goda efterrätts...
Dottern:
- Men hallå! Jag och C ska ses på stan, se´n kanske vi ska träffa….se´n åker vi nog till… Fast vi kanske äter nå´t när vi kommer hem i natt.
Jag:
- Kommer hem! Blivit hämtade, menar du väl…? Det händer mycket en sådan här kväll på stan...
Dottern:
- Men mamma, vet du hur du låter!
Tyvärr, det vet jag nog. Precis som min egen mamma på den tiden det begav sig… Och tänk så fånig jag tyckte att hon var då! Såå…
Jag igen:
- Du ska se den dagen du själv får barn, då...
Dottern:
- Nej, nu får du...
Jo, här någonstans inser jag faktiskt att här får jag ge mig… Nu kan jag inte sjunka mycket lägre i min patetiska föräldraoro. Men – patetiskt eller inte – jag tänker fortsätta prata med kompisarnas föräldrar och jag tänker fortsätta hämta mina barn mitt i natten, så det så!
Och jag gör nog min goda efterrätt i alla fall. För någonstans så tror jag att även tonårsbarn blir lite barnsligt förtjusta i sån´t när de väl är hemma…mitt i natten…
Glad Valborg! 
