Har funderat lite på det där med arbete… Måste ett arbete kännas som ett arbete, eller kan man tycka att det är lika kul som roliga timmen? Ostraffat…?!

Kanske sitter lille Luther där på axeln fortfarande och spökar…”Arbete främjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd”…

Visst, ”främjar hälsa och välstånd…” – men glädjen och lyckan, då?!

Ska man behöva ha dåligt samvete för att man inte slentrianmässigt ojar sig på söndag kväll över att ännu en neverending vecka är i antågande… En vecka som helst ska vara så hård och tung som möjligt, för att man nästa helg verkligen ska ha förtjänat sin glada ledighet!

Men om jobbveckan blir fylld av kul uppdrag då, sådana som visserligen kräver sin insats, men som man knappt märker av för att man har så roligt… Hur straffar sig det?

För det är väl så att det finns en vågskål för alla våra upplevelser, såväl privat som i jobbet? Eller?

”Någon” (Luther…? Gud…?) sitter där och räknar… ”Nu har hon gjort den där skojiga intervjun, som fick henne att växa som människa, nu får jag se till att hon får det lite tufft framöver”…

Naturligtvis har ingen sagt det här till mig, det är bara min egen inre röst… Men ändå! Någonstans kommer den ju ifrån. Någon som känner igen sig?

Måste avslutingsvis ”erkänna” att jag med pirrig förväntan ser fram emot morgondagens möte... Får se vad jag får för straff för det…