Alltid på väg...

Varför är det så förtvivlat svårt att bara vara?!

Jag har det bra. Jag tar dagen som den kommer. Jag gör vad jag vill. Och jag har just nu bara mig själv att tänka på...

Med andra ord - alla förutsättningar finns för både frid och harmoni! Ändå "flyger" jag bort i tanke och handling...bort från mig själv...hela tiden!

Är det för att tiden är begränsad och utmätt? Tiden som jag har till "förfogande" innan livet "slår till" igen... Men vad är det som ska "slå till" egentligen...?

Livet är ju här och nu hela tiden, oavsett om det är semester eller arbete, borta eller hemma osv...

Att själv skapa begrepp som avgränsar och delar upp tiden och livet leder ju oundvikligen bara till ständigt nya, upprepade begreppsmönster. Indelningar och avgränsningar i en accelererande neverending stressprocess... Så dumt!

Det vet jag ju...egentligen! Men hur tar man sig från prestera till existera?

Kanske jag har en del att lära av de kloka kossorna...



Eller varför inte bara återkalla den magiska "baravarakänslan" jag upplevde när jag och älsklingen njöt av utsikten en ljuvlig kväll i Skälderviken...mmm...


Foto: Peter Olofsson