En timme kvar, sedan ska det ”livsavgörande” valet vara Gymnasieintagningen tillhanda!



Tänk vad lätt det var förr, på min tid… Då fanns det bara en gymnasieskola att välja på... Lite tråkigt, kanske, men oj, vad skönt!

Och även om paniken inte syns utanpå (på dottern alltså, bara på mamma…), så har denna ”avgörande” stund föregåtts av veckors ångestfyllda ställningstaganden; Vilken inriktning ska jag gå? Var ligger skolan? Kommer jag att passa in?...

Försöker ändå…lönlönst…övertyga den stressade dottern om att detta ”livsavgörande” val faktiskt inte är särskilt livsavgörande, trots allt… Inte på sikt!

Men det är väl just denna insikt – om att ingenting är bestående, inte ens ett skolval! – som är en del av det sköna med att äntligen vara vuxen – och det jobbiga med att vara tonåring…

Hur övertygar man en 15-åring om att allting kommer att ordna sig till det bästa?!