När ska man kämpa och när ska man släppa taget för att må bra? När ska man njuta av det man har planterat och när ska man kavla upp ärmarna och ta nästa spadtag?

Funderade på det när jag satt i min solstol i går och gjorde just ingenting mer än bara vilade i den ljumma, ljuva sommarkvällen. Just det kändes väldigt rätt där och då och för ovanlighetens skull poppade inga måsten upp i huvudet som ”borde” ha tagit min tid i anspråk istället.

Nej, det handlar mer om vad som är rätt i det stora perspektivet. Att ta tag i saker skänker ju som bekant tillfredsställelse när projektet väl är genomfört och det för också livet framåt– samtidigt som både tid och utrymme krävs för att ”få plats” med upplevelsen och förmågan att njuta av det genomförda.

Såå... likt Bodil Malmstens hyllande av ställtiden borde kanske också en obligatorisk njutningstid införas efter varje ”väl genomfört arbete”?

Fast då infinner sig förstås följdfrågorna; Vad räknas som ”väl genomfört arbete” och hur ofta och länge får njutningstiden vara? För att inte livsfarten ska avstanna, menar jag...

Med andra ord – hur mycket ska man låta den så välgörande drivkraften, respektive det så välbehövliga uppstannandet styra ens liv?